Med steg som var så lätta som luften var att andas tog jag mig runt byn för att rensa huvudets alla tankar och samvetets ständiga kval. Jag lyfte mitt huvud och öppnade ögonen. Fick se en syn av glimmande stjärnor som på något sätt stal min uppmärksamhet. Som fängslade min koncentration och lekte med mina känslor mot min vilja. Flashbacks från en tid av ovisshet och osäkerhet flög förbi under mina ögonlock när jag sakta stängde dom för att undvika mörkret. Jag ville inte tillbaka in i den onda cirkeln och till mina inövade mönster då livet och vardagens bestod av att klanka ner på mig själv. Att ta mig ur och bryta av detta har tagit mig ett år och nu står jag här igen på samma plats, under samma himmel och med samma usla självkänsla. Alla tankar flög förbi. Bilder på the past och bilder som jag förträngt. Jag bestämmde mig för att sluta mina ögonen igen, att sänka huvudet och med lätta snabba steg lämna det förflutna bakom mig, under den mörka nattens alla rädslor och oro. Nu finns bara ljuset. Nu finns bara jag. Jag skakade mitt förvirrade huvud, andades ut och drog på läpparna tills skrattet kom som en flodvåg ur min mun. Nu är jag okej, inte mer än okej. Men ändå okej, och det är allt som räknas just nu. Det tänkte jag, samtidigt som en stjärna på himlen och tog fart i mörkret och försvann in i intet. Make a wish