Letar efter en tofs att sätta upp håret med. Ur stereon ljuder Lars winnerbäck och utanför fönstret och husets väggar faller regnet. Mitt rum är nästan svart, en liten svag lampa lyser och rummets vita golv är som vanligt täckt av kläder och annat bråte som ett bevis och tecken på att jag är lat och för att det är lite mycket stress i livet. Jag hittar ingen tofs och tårarna bränner under ögonlock. Jag kollar mig själv i spegeln. Ser hur ansiktets kinder är alldeles röda. Håret står åt alla håll och kroppen är täckt av mjukiskläder. Jag torkar ögonen innan tårarna hinner lämna dess vrån. Tänker på allt som gör mig ledsen. Tankar och bilder på kroppsideal dyker upp och bländar mig. Men jag vill inte ha det så. Jag vill inte vara en i mängden, som alla andra som låter gruppen styra. Är det verkligen det livet handlar om? Jag vill inte växa upp med en oro över vad andra människor har för uppfattning fysiskt om mig. Jag vill växa upp oberoende och lycklig. Jag vill lära mina förhoppningsvis framtida barn om att det faktiskt är insidan som räknas och att allt annat är en fasad. Men det glöms bort så lätt. Det gör mig rädd ibland att så mycket livsfokus läggs på nya kläder och en massa fejk för att andra människor ska tycka att jag är snygg. Jag vill själv lära mig att tycka om mig, emilia maria berglund för den jag är, på både insidan och utsidan.