Nu sitter jag i sängen och gråter som ett litet barn. Jag är så trött på min diabetes så att det finns inte. Det är svårt att förklara men jag försöker verkligen att få det att bli bättre men det går inte och jag är så himla rädd för att dö i förtid eller att bli blind och behöva amputera ett ben. Jag vill inte och därför gråter jag. Jag känner mig så maktlös och jag vill bara bli frisk. Varför måste det vara kroniskt och obotbart, varför ? Och varför måste jag vara så känslig och gråta? Varför har, jag blivit en tråkig människa, varför orkar jag ingenting, varför suger allt och varför är det mesta jobbigt ? Vet inte. Men nu ska jag gråta lite till , tycka synd om mig själv ända tills jag somnar. Sen så är det en ny dag och då ska jag le, skratta och känna mig glad. Punkt slut och tack för mig