mammi tyckte jag var jättefeg som tog bort gårkvällens/nattens inlägg som var lite väl djupt för att vara mig, hehe kände jag. bara därför lägger jag upp ett igen och denna gång får det ligga kvar; hell to the yeeah!
Det här skrev jag för några månader sen,

Det är nog viktigt och nyttigt att vara ledsen och att gråta. Det tror jag, även om man känner att det är asjobbigt just då, så är det nog bra för framtiden. Jag hatar att gråta, men jag älskar känslan jag får efteråt, när jag kryper ihop till en liten boll, skakar och letar efter andan. Det är jobbigt samtidigt som att det är skönt. Det är som ett tecken på att jag fortfarande lever.  Men att någon eller något har gjort mig så ledsen att jag behöver gråta, det är det som är det jobbiga.

Jag jämför allt jobbigt med en sårskorpa.Ett förhållande som tar slut tillexempel. Då passar sårskorpan in på mig. Alltså, man har fått ett sår av en anledning. Och det börjar långsamt läka, samtidigt som det gör förbannat ont. Det lägger sig som en skorpa, men man kan fortfarande se såret, man kan känna det. Det är ett fult sår. Och man är så försiktig som man bara kan för att inte riva upp såret, man vill inte ha ett ärr som aldrig försvinner bort. Som alltid kommer finnas kvar där och påminna en om hur man fick såret att sätta sig där. Därför är man försiktig, men ibland river man bort små bitar av skorpan bara för att man inte kan hålla fingrarna borta, man känner att man bara måste göra det. Men till slut läker såret och skorpan försvinner, men oftast blir det ett litet ärr ändå. Man har inte varit tillräckligt försiktig och tagot hand om sig själv, om såret. Men jag tror att ärren är bra trots allt, för man ska aldrig glömma. Det visar att man lever, att livet inte är bestämt iförväg.

Det känns som om jag tänker för mycket. Jag menar inte att jag är supersmart och tänker på det viset utan mer att jag ältar, tänker för mycket på det sättet. Och jag vet att det inte är så bra för mig, älta är aldrig bra. Men jag har gjort det ända sen jag var liten, mamma brukar alltid säga till mig älta inte så mycket, Emmi! Det är så svårt att bara sluta, och det gör mig förbannad och ledsen på mig själv. Att jag inte kan även fast jag vet att det inte är bra för mig!


Jag är livrädd för att inte duga, inte duga för dig, dig eller någon annan. Inte duga till någonting. Att vara tjejen som får vara med bara för att vi tycker synd om henne, eller en som man pratar om bakom ryggen och säger att vafaan vem tror hon att hon är, kolla på henne? Det är jag rädd för. Denna förbannade rädslan. Den måste bort. Den måste bort nu....


Som sagt, det är inte skrivet ikväll.


Så vågad jag är då, eller hur mamma??