Ibland gör livets gång mig så besviken. Man tvingas få kompisar som man sedan mister och växer ifrån, man blir kär upp över öronen som sedan mynnar ut i ett slags hat och förakt. Man tvingas skriva, studera och lära in en massa information som rinner av som regn. Man tvingas skapa kontakter som sedan ändå inte är till någon nytta när man inte har alla de kvalitéer som krävs överallt. Man tvingas till att följa ideal i hopp om att detta gör mig lycklig men som i själva verket sakta men säkert äter upp en från insidan och ut, som tär. Man tvingas skapa åsikter som ingen ändå lyssnar på i slutändan. Men allt detta måste man göra och skapa , men till vilken nytta då ? Kan man inte få vara med om ständigt och livavarande lycka istället för ett par magiska stunder? Om jag kommer på en lösning , får jag nobelpriset då ? :-)