Jag sitter i min säng med min nya blåa hoodie. Den köpte jag på stan idag, Nike och jag drog in en stund innan träningen. Jag sitter som sagt i sängen med min tröja på och med sprängda rödgråtna ögon. Har nyss sett klart på filmen "allt för min syster" och tårarna levde sitt egna liv, kunde inte hejda dom. Det är lätt att sitta hemma surandes över sina egna ilandsproblem och mjaa min egna lilla kroniska sjukdom som gör allt för att göra mitt.liv lite svårare att leva. Men precis, jag får iallafall leva. Det är inte canser och det är jag tacksam för. Jag kommer ihåg från min sjukhusvistelse när jag insjuknade imin diabetes att jag efter ett par dagar skaffade mig 3 kompisar som också var inlagda. Det var Johan , han hade också fått diabetes samtidigt som jag vilket gjorde att vi snabbt upptäckte varandra. Vi lekte som 8 och 6 åringar gör, fast i korridorerna på sjukhuset. Jag hade också 2 andra kompisar och tyvärr har mitt minne förträngt deras namn. Men vi lekte också, alla 4, sprang och tryckte på hissknapparna. Det var en tjej och hennes lillebror. Han hade canser. Vi hade så roligt och alla dom gjorde mina 2 veckor på sjukan bättre. Men när jag kom hem så tappade vi kontakten, jag och tjejen och hennes bror. Någon månad senare såg jag killens dödsannons i tidningen. Så sorgligt. Därför ska jag vara glad för att jag trots en irriterande jobbig och svängig diabetes kan leva mitt liv på nästan samma sätt som alla andra kan göra. Med allt detta sagt ska jag somna. Glöm inte att kolla på filmen. Puuuuuuusssss godnatt