Oktoberkvällar och oktobermornar är mörka. Varje morgon när jag vaknar och kollar mig om kring känns det som om väckarklockan ringt några timmar förtidigt. Som om det fortfarande vore natt. Kroppen och sinnet skriker efter att få stänga ögonlocken igen och bara somna om. Fly till drömmarnas land och allt det där. Men det går ju inte. Det är bara att ställa sig upp, ta en titt i spegeln. Klia sig i ögonen och klä på sig och hoppas innerligt att dagen går snabbt. Så nu sitter jag här i skolan och längtar tills jag får gå hem så att jag kan ta av mig mina mörka jeans och sätta på mig mjukis och bara mysa i höstmörkret framför teven med tända ljus kanske. Då är oktober okej, då är det det.